Skulle det skrivas eller inte? Skulle det skrivas om Gjusarnas skådning på Öland? Många tankar! Vill man det? Har man behov av det? Har jag något nytt att komma med? Jag vet inte.
Att vara Gjuse är en passion och om ingen annanstans så blir den fysiskt påtaglig på Öland. Allt gick vår väg. Och vår Herre fixade vädret. Och kanske drog han i osynliga trådar till 140 fågelarter som vi prickade in. Så tala om höjdpunkter, känslor, utbrott av glädje, samhörighet, gemenskap genom det vi ser. Somligt är i minnet för alltid. Ängshöken är en klassisk balett utan scengolv. Simsnäppan, den smalnäbbade vid Seby, som blev ett nytt kryss för Gjusarna och till en Budapestbakelse på ett café med tornseglare som tak. Så duvan vid Segerstads kyrka – en duva är en duva men en turturduva något annat. Detta med tanke på all uppståndelse. Först inget när vi körde förbi och sen när vi vände på larm, bilar och skådare överallt. Och sällan har man väl mött så mycket vänlighet. Två eller tre tuber blev genast min med rätt inställning. Vackert och ett stort tack till dessa skådare.
Två platser har fått ett eget rum i mitt hjärta: Lilla Horn som är en sällsynt värld. Har ni hört Beethovens pastoralsymfoni så har ni också sett Lilla Horn. Platsen är underbart förförisk, nästan en slags utopi av hur den svenska naturen borde se ut. Ekar, ängsblommor, en regnbåge som trillat ner och gått sönder, körsång, flugsnappare och ljuset som får allt att vibrera och röra på sig. Och tänk att här finns en blomma med detta namn: Späd ögontröst.
Den andra platsen: Petgärde träsk – lyssna: Ängshök, brun kärrhök, pungmes, rosenfink, enkelbeckasin och allt på en gång. Vem har råd att inte vara Gjuse eller fågelskådare?
Gert-Åke
Se galleriet för mer fantastiska bilder
