Rörhöna
Så förunderlig naturen fortfarande kan vara. Vi hade väl knappt satt oss i bilen förrän två vildsvin drog in i vår horisont mot Ringsjön. Klart att Lars-Olof och jag blev en aning hänförda: tänk att det vilda kan leva vid vår sida utan att helt förgås. Vi är på väg till samlingen och Öland står på programmet. Ett landskap som sen länge har fått vår kärleksförklaring. Hela ön är fylld av minnen av fåglar, platser, människor och ett hav som aldrig tar slut. Och vi häller oss till vår gjusetradition: vi tar den där promenaden på Torhamns udde.
Svarthakedopping
Visst krigas det men det byggs inga hus och man förstör inte så mycket av det som är Blekinge. Ja, ja, allt är militärt men fåglarna tycks andas full frihet. Och som alltid först fikapaus. Och Lennart tar till orda om hur dagarna på Öland är tänkta att bli - men alla vet att planer skrynklas till av verkligheten. Hur allt blir en illusion av vårt eget önsketänkande. Fågelskådning är att sitta med spelkort i handen: osäkerheten blir till en chansning. Fåglars beteende kan vara ett facit för fågelarten men också något lika osäkert som en meteorologs förutsägelser om regnskurar som man aldrig ser skymten av och det är väl därför det är så fascinerande med fågelskådning.
Göktyta
Men det blev en Ölandsled och det är Lennarts förtjänst. Och skådningspromenaden i Torhamns skärgårdslandskap ger oss hela 40 fågelarter. Lite skoj blev det ju med den närgångna göken som satte fart på alla våra fotografer som jag inte trodde kunde smyga på det sättet. Till och med aristokraten bland fåglar, skärfläckan nickade till av ren förvåning. Sen hade vi den där gästen från Nordafrika. Enligt "Fågelguiden" ar det en myrätande hackspett som kan väsa som en orm. Tänk att det kan finnas en sån fågel. Jag undrar också över göktytans osannolika teckning. Jag kan väl ana syftet, men ändå. Den liknar ingen annan och beter sig knappast som en hackspett. Och visst kan man väl tycka att alla streck skapar en giftig förvirring. Vi hade också en brun kärrhök som vacklade omkring som en lindansare på låg höjd med kupade vingar. Jag har nog aldrig sett en sån brunfärgad kärrhök: lite som om solljuset hade fastnat i fjäderdräkten. En Monet hade fått problem med att fånga denna process mellan ljus och färg. Om man nu lyckas så har vi förstås ett mästerverk.
Nästa anhalt Beijers hamn. Här träffar vi några andra gjusar som är på väg hem. Alltså: all expertis är på plats. Då händer något häpnadsväckande en gulbena blir en skogssnäppa.. och tvärtom. Alla kan förstås tänka sig hur det lät. Lasse och Lars försökte tolka alltings förvandling. Snart nog hörde man att även en grönbena kan ha lite gulaktiga ben. Då hade vi tre arter på två ben. När sen denna vadare hade en märklig teckning och ett konstigt mönster så ryggen - då har vi en vadare som ingen har sett i mannaminne. Alltså börja med fågelskådning så får ni aldrig tråkigt. Att se är en gåta som inte alltid har ett säkert svar. Efter en behaglig runda med fjärilar och en mindre hackspett kör vi på ett larm om en spetsstjärtad duva vid Hammarby.
0, ni vet, larm: bilar, skådare, fåglar och fel fågel, träd och fel träd, röster och skådare som pekar, en och annan tycks se något men vi såg inget.
Sydnäktergal Starrkärret, Mellby 24/5S
Men nästa dag är vi på plats igen men denna gång vid en spånhög nära gårdagens plats. En skylt talar om för oss att en bonde vill ha 30 spänn för att bilen står på hans mark. Så gränslöst generös! Det blir rörelse i leden - i björken sitter en amerikansk gäst. Grenen gungar, bladen fladdrar men nog kan man se en spetsig stjärt. Denna gång går det ovanligt lugnt till och jag undrar om man hörde vad Lennart sade ganska högt: "Nu ska vi inte uppträda som tokiga skådare". Men ett stilla jubel hörde man. Krysslyckan är alltid närvarande och är kanske ett sätt att få fart på livsglädjen.
Den där duvan har även ett annat namn. I USA kallas den för "Mourning Dove" eller sorgens duva och enligt min "Birds of North America" är den vanlig i hela landet. Varför den förknippas med sorg vet jag inte men tänk att sorg kan bli ett sånt vackert namn. Kommer den för att hämta någons själ månntro? Sen skulle det finnas en litteraturfågel vid Mellby. Har ni hört: en sydnäktergal? Intrycket av denna lilla varelse som inte ser så mycket ut för världen om än lite mallig kan ha inspirerat självaste John Keats till dikten "Ode to a Nightingale". Någon sade att sängen var mjukare än hos näktergalen. Kanske, det lät som känslan av den första vårdagen. Hos Keats är denna fågel lika odödlig som hans dikt: en art som återuppstår i alla släktled om nu inte människan konstrar till det.
Blåhake
Öland för en skådare är udden, allt kring fyren, stigarna i Ottenby Lund och finns inget larm så hamnar man helt logiskt i denna omtalade fågellokal. Som brukligt tog vi oss dit men allt har sin gräns och det mesta där blev en besvikelse och söndan tog farväl med regn och vind. Men platsen som sådan äger en märklig storhet: först en grekisk symbol för fruktbarhet och sen allt som är just detta; överflöd av liv och rörelse. Nå, det blev en blåhake, trots allt, till allas förtjusning men inget annat av samma dignitet.
Men bortom fyren, i den en gång kungliga lövskogen med ekar som tydligen kan bära en ålder av mer än 400 år där bjöds det på en gratiskonsert. I ett pendlande ljus bekräftar olika fågelarter sin närvaro med skönsång. Hör här: flugsnappare av alla slag, även den mindre, grönsångare, svarthätta, gulhämpling, härmsångare och den som är gul och ändå så svår att se, Oriolus oriolus eller sommargyllingen.
Halsbandsflugsnappare
Vår geolog i gänget, Ulf Sivhed, håller en spännande föreläsning om Ölands succéartade kalksten. Själva landskapets berggrund har en slagsida mot öster. Det blir en tidsresa från urberg till kalksten. Resan tar tusentals är och går genom sandsten, lera, alunskiffer och fossilskal. Mängden järnoxid skapar färgväxling och skönhet i bergarten. Och lite småroligt kan man ju säga att delar av Öland försvann för ett börja ett nytt liv som gravhällar och byggnadssten i Östersjöområdet och detta redan från medeltiden fram till början av I700-talet. Och just norr om Borgholm finns ett antal kalkstensbrott.
Nästa anhalt är något som ingen vill missa: Lilla horns löväng. Detta är drömmen om den svenska naturen. Här vill man liksom bara slå sig ner i Buddhaställning och ta in en lövängs uttryck. Själva skapelsens givmildhet tar tag i ens romantiska hjärta. Det är också en fin biotop för olika fågelarter. Vi hörde och såg bland annat: stenknäck, steglits, göktyta, entita, halsbandsflugsnappare men ingen svartvit.
Gök
Då så – höjdpunkten: Petgärdeträsk, där allt ville oss väl. Sällan har vi väl varit med om en sån våtmarksuppvisning. Vi fick 26 arter men vårt mål var pungmesen och den kom verkligen i centrum; den flög runt fågeltornet och alla kan ju förstå hur trångt det blev när samtliga fotografer ville ta årets bild. Två gökar virvlade också omkring i något som såg ut som en parningsritual. Det kan också ha varit en kamp mellan två hanar som tog kampen om en hona. Tänk att det är så svårt att se om det är kärlek eller rivalitet. Annat som dök upp: Ängshök, havsörn, enkelbeckasin, grå flugsnappare, rosenfink, grönbena och snatterand.
Pungmes
Till sist: Flaggan i topp för att ängshöken är tillbaka på Öland med besked. Vi såg den överallt. Aldrig har vi sett den så ofta. Denna artist som är en del av vinden med sin smala kropp och långbreda vingar och som har en rytm i sitt flygande som gör att alla kan förstå att här har vi något som är fulländat av evolutionen.
Hemvägen går via Möckelmossen och en höksångare.
Och det blev totalt I28 fågelarter.
