Svarthakedopping

Visst krigas det men det byggs inga hus och man förstör inte så mycket av det som är Blekinge. Ja, ja, allt är militärt men fåglarna tycks andas full frihet. Och som alltid först fikapaus. Och Lennart tar till orda om hur dagarna på Öland är tänkta att bli - men alla vet att planer skrynklas till av verkligheten. Hur allt blir en illusion av vårt eget önsketänkande. Fågelskådning är att sitta med spelkort i handen: osäkerheten blir till en chansning. Fåglars beteende kan vara ett facit för fågelarten men också något lika osäkert som en meteorologs förutsägelser om regnskurar som man aldrig ser skymten av och det är väl därför det är så fascinerande med fågelskådning.

Göktyta

Men det blev en Ölandsled och det är Lennarts förtjänst. Och skådningspromenaden i Torhamns skärgårdslandskap ger oss hela 40 fågelarter. Lite skoj blev det ju med den närgångna göken som satte fart på alla våra fotografer som jag inte trodde kunde smyga på det sättet. Till och med aristokraten bland fåglar, skärfläckan nickade till av ren förvåning. Sen hade vi den där gästen från Nordafrika. Enligt "Fågelguiden" ar det en myrätande hackspett som kan väsa som en orm. Tänk att det kan finnas en sån fågel. Jag undrar också över göktytans osannolika teckning. Jag kan väl ana syftet, men ändå. Den liknar ingen annan och beter sig knappast som en hackspett. Och visst kan man väl tycka att alla streck skapar en giftig förvirring. Vi hade också en brun kärrhök som vacklade omkring som en lindansare på låg höjd med kupade vingar. Jag har nog aldrig sett en sån brunfärgad kärrhök: lite som om solljuset hade fastnat i fjäderdräkten. En Monet hade fått problem med att fånga denna process mellan ljus och färg. Om man nu lyckas så har vi förstås ett mästerverk.

Nästa anhalt Beijers hamn. Här träffar vi några andra gjusar som är på väg hem. Alltså: all expertis är på plats. Då händer något häpnadsväckande en gulbena blir en skogssnäppa.. och tvärtom. Alla kan förstås tänka sig hur det lät. Lasse och Lars försökte tolka alltings förvandling. Snart nog hörde man att även en grönbena kan ha lite gulaktiga ben. Då hade vi tre arter på två ben. När sen denna vadare hade en märklig teckning och ett konstigt mönster så ryggen - då har vi en vadare som ingen har sett i mannaminne. Alltså börja med fågelskådning så får ni aldrig tråkigt. Att se är en gåta som inte alltid har ett säkert svar. Efter en behaglig runda med fjärilar och en mindre hackspett kör vi på ett larm om en spetsstjärtad duva vid Hammarby.
0, ni vet, larm: bilar, skådare, fåglar och fel fågel, träd och fel träd, röster och skådare som pekar, en och annan tycks se något men vi såg inget.

Sydnäktergal Starrkärret, Mellby 24/5S

Men nästa dag är vi på plats igen men denna gång vid en spånhög nära gårdagens plats. En skylt talar om för oss att en bonde vill ha 30 spänn för att bilen står på hans mark. Så gränslöst generös! Det blir rörelse i leden - i björken sitter en amerikansk gäst. Grenen gungar, bladen fladdrar men nog kan man se en spetsig stjärt. Denna gång går det ovanligt lugnt till och jag undrar om man hörde vad Lennart sade ganska högt: "Nu ska vi inte uppträda som tokiga skådare". Men ett stilla jubel hörde man. Krysslyckan är alltid närvarande och är kanske ett sätt att få fart på livsglädjen.
Den där duvan har även ett annat namn. I USA kallas den för "Mourning Dove" eller sorgens duva och enligt min "Birds of North America" är den vanlig i hela landet. Varför den förknippas med sorg vet jag inte men tänk att sorg kan bli ett sånt vackert namn. Kommer den för att hämta någons själ månntro? Sen skulle det finnas en litteraturfågel vid Mellby. Har ni hört: en sydnäktergal? Intrycket av denna lilla varelse som inte ser så mycket ut för världen om än lite mallig kan ha inspirerat självaste John Keats till dikten "Ode to a Nightingale". Någon sade att sängen var mjukare än hos näktergalen. Kanske, det lät som känslan av den första vårdagen. Hos Keats är denna fågel lika odödlig som hans dikt: en art som återuppstår i alla släktled om nu inte människan konstrar till det.

Blåhake

Öland för en skådare är udden, allt kring fyren, stigarna i Ottenby Lund och finns inget larm så hamnar man helt logiskt i denna omtalade fågellokal. Som brukligt tog vi oss dit men allt har sin gräns och det mesta där blev en besvikelse och söndan tog farväl med regn och vind. Men platsen som sådan äger en märklig storhet: först en grekisk symbol för fruktbarhet och sen allt som är just detta; överflöd av liv och rörelse. Nå, det blev en blåhake, trots allt, till allas förtjusning men inget annat av samma dignitet.
Men bortom fyren, i den en gång kungliga lövskogen med ekar som tydligen kan bära en ålder av mer än 400 år där bjöds det på en gratiskonsert. I ett pendlande ljus bekräftar olika fågelarter sin närvaro med skönsång. Hör här: flugsnappare av alla slag, även den mindre, grönsångare, svarthätta, gulhämpling, härmsångare och den som är gul och ändå så svår att se, Oriolus oriolus eller sommargyllingen.

Det fanns ett larm i Grönhögen, där vi bodde, om en lundsångare som dock bara blev en illusion. Hursomhelst det var dags för lite bilkörning och Ölandsleden och vägen mellan Äleklinta och Djupvik. Har man aldrig kört där så borde man göra det: utsikten, havet, Blå jungfrun, klippstensstranden med sina monument av en förgången tid. Så längs stranden en fågel som världen knappt har sett maken till. Silvertärnan (ser den röda näbben), polarresenären som flyger från pol till pol. Men den har en smidighet och ett linjespel som en tornseglare och den har väl aldrig hört talas om något som kallas för psyke. Och har ni verkligen sett hur den dyker ner i vattnet? Det kan röra sig om en halv meter men den tycks inte märka skillnaden mellan luft och vatten - den bara studsar upp som ingenting.
Vi stannade till vid dammen för att fika bland mandelblom och sankt Pers nycklar med en storspov precis i närheten. Det är då Öland får ett annat perspektiv.

Halsbandsflugsnappare

Vår geolog i gänget, Ulf Sivhed, håller en spännande föreläsning om Ölands succéartade kalksten. Själva landskapets berggrund har en slagsida mot öster. Det blir en tidsresa från urberg till kalksten. Resan tar tusentals är och går genom sandsten, lera, alunskiffer och fossilskal. Mängden järnoxid skapar färgväxling och skönhet i bergarten. Och lite småroligt kan man ju säga att delar av Öland försvann för ett börja ett nytt liv som gravhällar och byggnadssten i Östersjöområdet och detta redan från medeltiden fram till början av I700-talet. Och just norr om Borgholm finns ett antal kalkstensbrott.
Nästa anhalt är något som ingen vill missa: Lilla horns löväng. Detta är drömmen om den svenska naturen. Här vill man liksom bara slå sig ner i Buddhaställning och ta in en lövängs uttryck. Själva skapelsens givmildhet tar tag i ens romantiska hjärta. Det är också en fin biotop för olika fågelarter. Vi hörde och såg bland annat: stenknäck, steglits, göktyta, entita, halsbandsflugsnappare men ingen svartvit.

Gök

Då så – höjdpunkten: Petgärdeträsk, där allt ville oss väl. Sällan har vi väl varit med om en sån våtmarksuppvisning. Vi fick 26 arter men vårt mål var pungmesen och den kom verkligen i centrum; den flög runt fågeltornet och alla kan ju förstå hur trångt det blev när samtliga fotografer ville ta årets bild. Två gökar virvlade också omkring i något som såg ut som en parningsritual. Det kan också ha varit en kamp mellan två hanar som tog kampen om en hona. Tänk att det är så svårt att se om det är kärlek eller rivalitet. Annat som dök upp: Ängshök, havsörn, enkelbeckasin, grå flugsnappare, rosenfink, grönbena och snatterand.

Pungmes

Till sist: Flaggan i topp för att ängshöken är tillbaka på Öland med besked. Vi såg den överallt. Aldrig har vi sett den så ofta. Denna artist som är en del av vinden med sin smala kropp och långbreda vingar och som har en rytm i sitt flygande som gör att alla kan förstå att här har vi något som är fulländat av evolutionen.
Hemvägen går via Möckelmossen och en höksångare.
Och det blev totalt I28 fågelarter.

Tack til Gert-Åke för referat, Per-Uno för bildarna och Lars-Olof för Artlistan.

Artlista Öland 23-26/5 2019

Knölsvan, grågås, kanadagås, vitkindad gås, prutgås, gravand, bläsand, snatterand, kricka, gräsand, stjärtand, skedand, brunand, vigg, ejder, knipa, småskrake, storskrake, fasan, smådopping, skäggdopping, gråhakedopping, svarthakedopping, storskarv, gråhäger, röd glada, havsörn, brun kärrhök, ängshök, ormvråk, tornfalk, rörhöna, sothöna, trana, strandskata, skärfläcka, mindre strandpipare, större strandpipare, ljungpipare, kustpipare, tofsvipa, kustsnäppa, sandlöpare, mosnäppa, kärrsnäppa, myrsnäppa, enkelbeckasin, rödspov, myrspov, storspov, rödbena, gluttsnäppa, grönbena, roskarl, skrattmås, fiskmås, silltrut, gråtrut, havstrut, kentsk tärna, fisktärna, silvertärna, småtärna, tamduva, skogsduva, ringduva, spetsstjärtad duva, gök, tornseglare, göktyta, större hackspett, mindre hackspett, sånglärka, backsvala, ladusvala, hussvala, trädpiplärka, gulärla, sädesärla, gärdsmyg, rödhake, näktergal, sydnäktergal, blåhake, rödstjärt, buskskvätta, stenskvätta, koltrast, taltrast, björktrast, sävsångare, rörsångare, härmsångare, höksångare, ärtsångare, törnsångare, trädgårdssångare, svarthätta, grönsångare, gransångare, lövsångare, grå flugsnappare, mindre flugsnappare, halsbandsflugsnappare, entita, blåmes, talgoxe, nötväcka, trädkrypare, pungmes, sommargylling, törnskata, skata, kaja, kråka, korp, stare, gråsparv, pilfink, bofink, gulhämpling, grönfink, steglits, hämpling, rosenfink, stenknäck, gulsparv, sävsparv.

Fisktärna

Vi drog oss bort till plattformen där den kyliga västvinden inte var så besvärande, och solen värmde oss allt mer medan vi stod där i två timmar. Vattenståndet var fortfarande för högt för att vadare skulle vilja rasta, men revet i mitten stack upp så pass att två fisktärnor låg och ruvade. På den ena flotten låg två till och trängdes med ruvande skrattmåsar. Tre par knölsvan hade fått ungar, sex, två respektive en, där den ensamme fick skydd under vingarna på förälderns rygg. Även en kull gräsänder syntes. Skäggdopping och sothöna ruvade ännu. Fiskgjuse kom förbi flera gånger, storkar seglade i skyn och en grann brun kärrhökshane jagade över motsatta stranden. Plötsligt dök det upp två tranor. Bland änderna kan nämnas ett par årta plus en hane. Nytt i fågelkören var två härmsångare i hagarna.

Lars Helgesson

Bild Per-Uno

Vit stork, gjuse och gädde?

Nästa anhalt blev Herculesdammarna. Normalt brukar vi parkera vid bilskroten och gå in via det hållet, men jag hade tänkt angripa dammarna från andra hållet. Man kör mot Håslövs ängar men vid korsningen kör man till vänster mot Hercules istället för att ta till höger mot Håslövs ängar. Morgonens första fika smakade mycket bra. Efter det så gick vi mot dammarna. Man går en stig inne i skogen och här var det full fart på svarthättor, näktergalar och andra sångare. Framme vid tornet fortsatte vi till dammarna och såg svarttärnorna flyga runt. Rör- och sävsångare var igång i vassen och plötsligt tutade rördrommen några gånger.

Vi stötte på ett gäng från Blekinge som tipsade oss om brushanar och rödspovar vid Håslövs ängar. Tillbaka till bilarna och ängarna. Vi gick den markerade stigen och hade gott utbyte. Nämnda rödspovar och brushanar, rödbenor, svarttärnor, årta och gulärlor var fåglar vi såg. Nästan framme vid parkering upptäcktes ett bo i ett träd långt bort: Vi var inte överens om vad det innehöll. Någon tyckte det var havsörn och någon sa fiskgjuse. När vi satt och fikade klarnade mysteriet. Det var två olika bon vi sett. Ett innehöll havsörn och det andra fiskgjuse. Kul att de häckar här.

Sista lokalen vi besökt blev Karpalundsdammarna. Här hade pungmes och rödhuvad dykand setts dagarna innan, men inte fick vi se dom inte. Jag tyckte dock jag hörde en pungmes locka. Här avslutade vi en härlig dag. Vi fick ihop fantastiska 86 arter. Mycket bra.
Lars-Olof

Brun kärrhök och gulärla